Han skyndade mellan hallen och sovrummet, öppnade låda efter låda, letade frustrerat efter attiraljer han brukade veta var han hade. Nu var de inte där. Och det var bråttom. Han hade bett henne att organisera det numera gemensamma hemmet, och var tacksam över hur hon hade angripit uppgiften, det hade blivit både fint och bra, men han ville ända gärna hitta i sitt eget hem.
”Vad letar du efter?” sa hon tjänstvilligt. Så grann och femton år yngre. Han hade fortfarande svårt att fatta att hon var hans. Men hon hade sagt ja både när han friade och när de stod framför den bakfulla prästen i Låssa kyrka. Och hennes kyssar kändes alldeles äkta. Varma och mjuka. Innerliga. Han var fortfarande hög på förälskelsen, trots att hon hade gömt hans manschettknappar så att det omöjligt gick att hitta dem.